Men 2 personer som alltid finns med mig så är nog min farmor & farfar. De var faktiskt mina bästa vänner i min barndom. De bodde ju bara några hundra meter från mig,så jag var där dagligen.
Farfar var väldigt envis och det var alltid kul att sitta och gräla med honom sådär på skoj. Han skulle ALLTID ha rätt,ingen skillnad fast han visste att han hade fel. Liiite rätt skulle han ändå ha.
Och farmors plättar,oförglömliga. Ingen har lyckats få dom lika goda ännu!
Farfar dog var det 01-eller -02? Pinsamt att man inte minns. Fast han hade varit in och ut på sjukhus länge,så kom det ändå som en chock. Han skulle ju komma hem och sitta i sin gungstol och säga "Nu e faffa som ny igen". Men han hade dött i ambulansen. Kvällen före hade han och jag bråkat. Inget blev som förut. Jag grät faktiskt flera år efteråt. Lämnar ett otroligt tomrum när man mister någon man älskar.
Efter hans död blev farmor snabbt sämre. Hon började glömma saker,och till sist flyttade hon till ett demensboende. Hon dog -05. Det kom också plötsligt,hon hade blivit mycket sämre på en kort tid. Jag hann inte träffa henne före hon dog,för jag var sjuk. Vågade inte hälsa på henne och riskera att hon skulle bli sjuk..
Sorgen har varit enorm,fast farmor inte var "min farmor" på slutet. Hon var som en annan person.
Farfar däremot var sig själv ända in i slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar