Har en tendens att,främst på vintern,läsa massa böcker. Verklighetsbaserade helst.
Har de senaste månaderna säkert läst 10 böcker minst. Lånat från bibban,och vissa har jag fyndat på loppis.
Tänkte tipsa om några jag läst och blivit berörd av,och som jag tycker alla borde läsa.
Jag lever, pappa är berättelsen om vad som hände under terrorattacken mot Oslo och Utøya den 22 juli 2011. Boken skildrar Siris och Eriks unika historia, men den ger också en större bild av terrorhandlingen som förändrat Norge. Vi får följa gärningsmannens sista förberedelser och genomförandet av det värsta angreppet mot det norska samhället i fredstid. Den berättar också om kampen att resa sig efter en fasansfull upplevelse och gå vidare i livet.
Jennifer vaknar av att någon sitter på golvet vid hennes säng.
Ett par timmar senare sitter hon på en polisstation -- ett våldtäktsoffer, men fast besluten att sätta fast den man som bröt sig in i hennes lägenhet och vände hennes tillvaro uppochner. Hon har ansträngt sig för att lägga märke till allt och hjälper polisen att ta fram en fantombild. Vid vittneskonfrontationen bestämmer hon sig snabbt: nummer fem är det. Vid rättegången tvingar hon sig själv att vara stark och säker.
Det är bara det att Ronald Cotton är oskyldig. Han döms till livstid plus femtio år -- men han är oskyldig.
När möjligheten att undersöka DNA dyker upp och utredningen öppnas igen tvingas Jennifer att inse att det finns två offer i hennes livs tragedi. Men kan det finnas förlåtelse och försoning också?
Min man och jag var lyckligt gifta. Vårt liv bestod av mycket arbete, rikt umgänge, resor, vandringar i Alperna och operakvällar. Livet var bekymmerslöst. Problemen i vår relation började när jag upptäckte att vår äldste son var annorlunda.
Under loppet av nio månader slogs mitt liv i spillror. Alla våra tre barn diagnostiserades med autism, utvecklingsstörning och betydande utvecklingsförsening till följd av en ytterst ovanlig genmutation med endast tre kända fall i världen.
Min man lämnade mig och barnen för ett nytt liv utan oss i Tyskland. Han ville som han sa köra Porsche igen. Mamma avled i bukhinnecancer och pappa drabbades av en allvarlig sjukdom. Jag förlorade nästan fotfästet.
Det här är min berättelse.
Samma dag som hon skulle fira sin 50-årsdag fick TV-journalisten Ulla-Carin Lindquist sin diagnos. De problem hon haft med först sin högra hand, sen sitt ben och sen med allt fler muskler berodde på att hon drabbats av amyotrofisk lateralskleros, ALS. Det är den värsta av alla neurologiska sjukdomar. Den saknar bot och leder snabbt till döden. Den här boken är skriven under den korta sjukdomstiden.
Ulla-Carin Lindquist skildrar sina upplevelser ställd ansikte mot ansikte med döden. Men det är också en bok om kärlek och en djup förbundenhet med allt levande.
Anya övergavs av sin mor och växte upp på Irland hos sin moster och morbror. Hon misshandlades både psykiskt och fysiskt, också sexuellt. Till slut rämnade tillvaron och hon berättade vad hon utsattes för, vilket resulterade i att hennes morbror sattes i fängelse. När han avtjänat sitt straff, några månader före Anyas tolvårsdag, övergavs hon av sin familj.
Anya lärde sig att stänga av, och att inte låta någon komma henne inpå livet. Hon trodde att hon hade jobbat sig igenom sina traumatiska upplevelser men flera år senare imploderade hennes liv igen. Flera saker fick samtidigt ett abrupt slut: hennes jobb, förhållande, ekonomi och till sist blev hon även hemlös.
Den tredje maj 2007 försvann Madeleine McCann från ett hotellrum på badorten Praia da Luz vid den populära portugisiska Algarvekusten.
Vad händer när den värsta sortens mardröm blir sann, när ens barn försvinner spårlöst och inte kommer tillrätta? Kate McCann berättar sin historia om vad som hände kvällen när Madeleine försvann och de förtvivlade åren efteråt. Det är en berättelse som inte lämnar någon oberörd.
I maj 2013 är det sex år sedan Madeleine McCann försvann. Men sökandet fortsätter och så länge hennes döda kropp ännu inte hittas lever hoppet om att hon ska återfinnas, någonstans, vid liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar