Benjamin kan inte släktas på sin mamma,för jag är en riktig surpuppa medans Benjamin fullständigt sprudlar av glädje. Han är alltid glad. Och varje morgon vaknar jag av att Elias smäller mig i ansiktet,eller drar mig i håret,men när jag öppnar ögonen möter jag världens största leende. Då kan man inte vara arg :)
Och vad är bättre än en kram och en puss med ord som "du e så fin mamma" när allt är eländigt?! Plötsligt känns inte allt så hemskt..
Jag är ingen sådan person som delar ut kramar till höger och vänster,men mina barn kan jag krama,pussa hur mycket som helst! Känns naturligt på något sätt. Man ska ju visa sina barn kärlek!
Finns inte ord som kan beskriva hur mycket jag älskar mina 2 gossar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar